händer aldrig i sverige
nä inte sticker man iväg och springer på löparklubb och sen sätter sig svettig och trött för att ta en öL? det händer som sagt inte i Sverige. ialla fall inte i de idrottsföreningar jag vart med i. rätt skön inställning.
"älskling, ska du inte iväg och springa idag?"
"nä inte idag, jag orkar inte...!"
"men du får ju en öl efteråt?!"
"ajust fan, ses sen!"
jag skjutsade dotter till stallet. tog upp min bok som tidsfördriv och till min S T O R A besvikelse hade jag tagit fel bok här hemma. (hemma..?) jag läste ut twilight imorse och har nu börjat på now moon. oh vad jag var spänd på att få läsa mer. men nej det var kvar här.
näväl suduko är härligt fördriv det med medan dottern rider. för första gången sen jag kom hit kände jag att värmen var för mkt så jag satt i skuggan hela träningen. kl 16.45 kom mamman och avlöste mig. Jag skulle äntligen få sticka iväg till the runningclub. med kartbok i högsta hugg gav jag mig av på en tur som kanske tar ca 20-30min. efter 60min var jag framme. då hade jag hunnit svänga av på fel väg inte mindre än tre gånger. men jag hittade tills slut, bra jobbat! ni vet, följa en kartbok här nere är inte lätt. och då är jag ändå orienterare... jag visste E X A K T vilka vägar jag skulle ta, men vart står vägnamnen i verkligheten då?! ingenstanns!! O M de står så står de på vägkanten.... så strategi nr1 var att räkna rödljus (de är utmärkta som röda pluppar i kartboken) men nej, det funkade ej. var ca dubbelt så många innan jag kom fram. min andra strategi var att räkna gator. men nej, det funkade ej. alla gator var ej med. så min 3e strategi var helt enkelt att gå på känsla och orienteringskunskaper. körde fel en gång på varje strategi, men till slut kom jag fram!
det var bråttom. allt jag hann var att få utpekat var jag skulle och gå på the ladies. pimplar vatten som få här nere! sprang 5km, man fick välja mellan 8 och 5. men jag tänkte att det var bäst att börja smått och få upp självförtroende. hade ca 29.49, en tid som jag slår nästa gång eftersom jag trodde försa varvet runt fotbollsplanen var uppvärmning. ups
efter träningen pratade jag med Dick, ordförande i klubben (tror jag...) och jag fick info om fler träningar och om tävlingr i området. så nu ska här tränas! vilken kick det var. var säkert över 500pers som stack iväg. korta, långa, smala, tjocka, gravida, fitta, ofitta, gamla, unga - en härlig blandning! och säkert en 30-40% slog sig ner med en öl efteråt. jag är så jäääkla nöjd! precis som jag börja tyckt löpningen var tråkig så kom detta! tis- träningen är gratis, man får vatten efteråt och man kan lämna in nycklar och väska! - toppen!
naturligtvis ligger träningsstället bortanför dunkell, vilket är där alla monsterbackar finns. suck. så nu måste jag ta mig upp för dem när jag ska träna. men nu har jag kommit på grejen. det är inte motorstopp och start i backe som gör mig orolig. nej ta mig fan jag har höjdskräck. känslan är exakt som att stå backlänges i en svart backe i en skidort. huuuua. jag vill inte vända mig om, men samtidigt är jag så nervös för att halka bakåt eller kanske volta.... usch. förstår ni nu hur branta de är? eller speciellt en iaf.
här på gården bor förutom familjen och jag, även Nolia (hushållerskan) och Levi som jobbar på pappans jobb. För tillfället har Levi sin svärdotter och barnbarn här. de heter Frida och Eva fick jag reda på idag när jag stötte på dem. Ovanligt svenska namn tänkte jag...
"älskling, ska du inte iväg och springa idag?"
"nä inte idag, jag orkar inte...!"
"men du får ju en öl efteråt?!"
"ajust fan, ses sen!"
jag skjutsade dotter till stallet. tog upp min bok som tidsfördriv och till min S T O R A besvikelse hade jag tagit fel bok här hemma. (hemma..?) jag läste ut twilight imorse och har nu börjat på now moon. oh vad jag var spänd på att få läsa mer. men nej det var kvar här.
näväl suduko är härligt fördriv det med medan dottern rider. för första gången sen jag kom hit kände jag att värmen var för mkt så jag satt i skuggan hela träningen. kl 16.45 kom mamman och avlöste mig. Jag skulle äntligen få sticka iväg till the runningclub. med kartbok i högsta hugg gav jag mig av på en tur som kanske tar ca 20-30min. efter 60min var jag framme. då hade jag hunnit svänga av på fel väg inte mindre än tre gånger. men jag hittade tills slut, bra jobbat! ni vet, följa en kartbok här nere är inte lätt. och då är jag ändå orienterare... jag visste E X A K T vilka vägar jag skulle ta, men vart står vägnamnen i verkligheten då?! ingenstanns!! O M de står så står de på vägkanten.... så strategi nr1 var att räkna rödljus (de är utmärkta som röda pluppar i kartboken) men nej, det funkade ej. var ca dubbelt så många innan jag kom fram. min andra strategi var att räkna gator. men nej, det funkade ej. alla gator var ej med. så min 3e strategi var helt enkelt att gå på känsla och orienteringskunskaper. körde fel en gång på varje strategi, men till slut kom jag fram!
det var bråttom. allt jag hann var att få utpekat var jag skulle och gå på the ladies. pimplar vatten som få här nere! sprang 5km, man fick välja mellan 8 och 5. men jag tänkte att det var bäst att börja smått och få upp självförtroende. hade ca 29.49, en tid som jag slår nästa gång eftersom jag trodde försa varvet runt fotbollsplanen var uppvärmning. ups
efter träningen pratade jag med Dick, ordförande i klubben (tror jag...) och jag fick info om fler träningar och om tävlingr i området. så nu ska här tränas! vilken kick det var. var säkert över 500pers som stack iväg. korta, långa, smala, tjocka, gravida, fitta, ofitta, gamla, unga - en härlig blandning! och säkert en 30-40% slog sig ner med en öl efteråt. jag är så jäääkla nöjd! precis som jag börja tyckt löpningen var tråkig så kom detta! tis- träningen är gratis, man får vatten efteråt och man kan lämna in nycklar och väska! - toppen!
naturligtvis ligger träningsstället bortanför dunkell, vilket är där alla monsterbackar finns. suck. så nu måste jag ta mig upp för dem när jag ska träna. men nu har jag kommit på grejen. det är inte motorstopp och start i backe som gör mig orolig. nej ta mig fan jag har höjdskräck. känslan är exakt som att stå backlänges i en svart backe i en skidort. huuuua. jag vill inte vända mig om, men samtidigt är jag så nervös för att halka bakåt eller kanske volta.... usch. förstår ni nu hur branta de är? eller speciellt en iaf.
här på gården bor förutom familjen och jag, även Nolia (hushållerskan) och Levi som jobbar på pappans jobb. För tillfället har Levi sin svärdotter och barnbarn här. de heter Frida och Eva fick jag reda på idag när jag stötte på dem. Ovanligt svenska namn tänkte jag...
Kommentarer
Trackback
